Den beigebruna hingsten sökte noggrant av området med blicken. Den svaga vinden fick hans guldbruna man att bölja, och hans öron vreds hela tiden vaksamt fram och tillbaka. Då inga faror syntes till började det ädla djuret skritta bort till sina likar. Han var en stolt ledare för denna flock av 8 underbara individer och var alltid mån om dem allas säkerhet. De hälsade honom välkommen med gnäggningar och frustanden och han hälsade tillbaka genom att kröka på nacken och ge ifrån sig ett brummade läte. Han gick fram till var och en av sina ston och hälsade på dem individuellt och såg till att de mådde bra. Han hälsade även på de tre valackerna, men gav en varnande blick till den unga hingsten som stod några meter bort. Han var oberäknelig, den där rackaren. Knappt tre år gammal och ständigt på jakt efter hans ston. Värst av allt var att ett av dem verkade mycket intresserad i unghingsten..
Efter den unge gick hingsten vidare till ett sto som låg en bit bort från de andra. Det var en vacker svart märr och hon hälsade med en vänlig gnäggning då hon fick se den stolta hästen komma mot henne. Hon var mindre än honom i storlek, men hennes ögon speglade en vishet som han saknade många år av. Han hälsade med ett brummande läte och snusade henne ömt på manken. Han beundrade stoets lugn och fridfulla lynne där hon låg och betade av det gröna gräset. Han undrade ofta om hon någon gång kände sig...ensam.. En frustning fick honom att lyfta på huvudet och se bort mot ännu ett sto i flocken. Hans sto. Hans egna vackra palomino med den crémefärgade manen vackert böljande i vinden. Hon skrittade mot honom med glatt vippande öron och vaken blick. Hon stannade upp för en sekund, då ett frustande hördes från en valack i flocken, men började röra på sig ganska snabbt igen, då inget suspekt verkade pågå. De båda hälsade på varandra med tysta frustningar och stoet snusade honom på bogen. Hingsten njöt av palominons närhet och drog in hennes doft i ett djupt andetag. Han njöt av själva tillvaron och det liv hans ägare gett honom på denna plats. Flocken var skyddad från större faror som kunde lura utanför staketet och han var lycklig här med sin märr. Tack vare människan. Den unga flickan hade tagit honom till denna plats, och sedan tagit hit allt fler hästar. Han sneglade på det svarta stoet snett bakom honom, som nu låg på sidan och sov fridfullt, och han log inombords.