Den gyllenbruna hingsten vankade nervöst av och an genom det höga gräset längst bort i hagen. Hans människa hade varit borta väl länge nu, och han började bli orolig över henne och märren hon hade tagit med sig när hon lämnade stallet i soluppgången. Den svarta märren hade verkat lugn som en filbunke då hon följt med genom grinden på hagen, men redan då hade han haft en dålig känsla i magen. Det hade blivit värre allteftersom timmarna gick, och nu kunde han inte hålla sig stilla längre än att norpa åt sig en grästuva. Den svarta märren hade varit till åren kommen redan när hon kommit till gården, och nu, efter två års tid hade hon blivit ännu äldre. Stoet hade länge varit som en mor till honom, och han oroade sig för att hans människa hade tagit med sig stoet för att aldrig mer ta henne tillbaka igen..
En frustning fick honom att stanna upp och se sig om. Hans palominofärgade sto skrittade mot honom och han kunde tydligt se glimten av oro, men också irritation i hennes blick. Han höjde svansen och huvudet något i ett tecken på dominans, men behöll öronen framåtvinklade för att visa sitt intresse i stoet. Då hon kom fram till honom var hon inte långsam med att sätta tänderna mot hans bog och ge honom ett rejält nyp. Det sved till och han ryggade bakåt ett steg. Med öronen bakåtstrukna och högt buren svans bet han hårt tillbaka på stoets manke. Hon skriade lätt och vände bakdelen åt honom för att tydligt visa sitt missnöje. Han svarade med att ge henne ett nyp på bakdelen, vilket fick henne att fly några meter, men hon vägrade gå längre än så.
"Din flock behöver dig, Jewel. Ska du stå här länge och tjura?" morrade stoet med bakåtstrukna öron och ilska i blicken. Han själv svarade med att skrapa med ena hoven i marken och frusta dovt. Hon hade visserligen rätt. Han kunde inte stå här och vara orolig för en individ när han hade sju andra att ta hand om. Men han kunde inte hålla emot oroligheten som värkte i hans mage... "Din flock behöver dig, Jewel" hörde han stoets ord eka i hans huvud, och han svalde motvilligt den gnagande oron. Med högburet huvud och piskande svans började hingsten skritta mot mitten av hagen.
Ett underligt mörker hade lagt sig i boxen där hon stod. Hon hade inte fått en blund på flera timmar. Den intorkade svetten kliade så hon blev galen. Mjölksyran hade ännu inte lugnat ner sig, och hon var både utmattad och utsvulten. En frustning tog sig upp ur hennes strupe, och det tog inte lång tid innan den blev besvarad. I boxen bredvid hennes stod en häst med öronen framåtriktade och en vaken och nyfiken blick. Stoet ville bra gärna veta vart hon var, och varför hon var instängd här. Hon gnäggade till främlingen, och han fnös lätt, men inte nedlåtande. Han gnäggade tillbaka med en djup och ljuvligt brummande stämma.
"Det borde ljusna utanför ganska snart, då kommer tvåbeningarna med vatten och såthär knaprigt torrt gräs." försäkrade han och frustade nyfiket. Stoet ignorerade hans hälsning och backade ett steg. Boxen saknade strö, så det skulle vara hårt att ligga ner, men hon var utmattad. Hon såg över sin kropp och kände en lätt oro att hon kunde riskera att inte klara natten. Klok som hon var efter 26 år i livet valde hon då att stå upp, men väggen som stöd. Med slutna ögon började hon slumra lätt. Kroppen blev allt tyngre för varje sekund, omgivningen blev oklarare, och till slut blev hon mjukt omfamnad av ett mörker, så djupt, men ändå mycket behagligt. Hon gladdes åt att utmattningen och hungern lade sig, och med rofyllt sinne lät hon sig vila en, för henne, mycket välförtjänt vila. . . .
"Det borde ljusna utanför ganska snart, då kommer tvåbeningarna med vatten och såthär knaprigt torrt gräs." försäkrade han och frustade nyfiket. Stoet ignorerade hans hälsning och backade ett steg. Boxen saknade strö, så det skulle vara hårt att ligga ner, men hon var utmattad. Hon såg över sin kropp och kände en lätt oro att hon kunde riskera att inte klara natten. Klok som hon var efter 26 år i livet valde hon då att stå upp, men väggen som stöd. Med slutna ögon började hon slumra lätt. Kroppen blev allt tyngre för varje sekund, omgivningen blev oklarare, och till slut blev hon mjukt omfamnad av ett mörker, så djupt, men ändå mycket behagligt. Hon gladdes åt att utmattningen och hungern lade sig, och med rofyllt sinne lät hon sig vila en, för henne, mycket välförtjänt vila. . . .