Jag stängde anteckningsblocket och gömde ansiktet i händerna. Tårarna brände bakom ögonlocken, men jag höll envist tillbaka gråten, som pressat sig fram så många gånger under den senaste timmen. Jag reste mig från min plats och började frustrerat vanka fram och tillbaka. Jag behövde få frisk luft. Tanken försvann lika plötsligt som den kom, men jag bestämde mig för att för en gång skull lyssna på det plötsliga infallet. Jag styrde stegen mot dörren, och tvekade inte en sekund innan jag tryckte upp dörrarna och andades in den friska kvällsluften. Jag riktade blicken västerut och såg hur solen snuddade vid horisonten. Ännu ett infall sa mig att jag behövde en ridtur. Jag lyssnade också även denna gång och började gå mot Silvergladebyns östra port. Därifrån följde jag stigen åt höger till stallet. Det var ett mysigt stall, men jag tyckte inte vidare om det. Alldeles för mycket folk, och aldrig speciellt städat. Steve höll mest på med sitt finfina ridspår och hans superpopulära paddock. Jag suckade bara jag tänkte på honom. En gnäggning från boxen längst in fick mig dock att lysa upp. Där inne stod ett av mina mest älskade ston. Hon vilade med huvudet över boxdörren och såg på mig med dendär blicken som bara hon har. Hon hade alltid varit ett ljus i den gråa och hemska vardag som jag gått in i på senare tid. Allt krångel med planering, vantrivsel och klubbmöten försvann ur mina tankar när hon såg på mig med sitt glada uttryck. Det var något jag alltid hade varit avundsjuk på. Hon var alltid positiv och glad även i de mörkaste och tråkigaste tider, när hon mådde som allra värst. En mer sann ängel var svår att hitta.
Det tog inte lång tid förrän jag satt barbacka på mitt stos rygg och vi skrittade längs stigen som skulle leda oss mot Moorland. Väl nere på Nilmer's Högland tog vi bron över floden och hälsade på Ed Field. Han hade fullt upp med en grupp gäster, så någon längre pratstund blev det inte. Jag smackade på märren till galopp, och en kort stund kände jag hur vi flög fram. Jag släppte på tyglarna och lät henne bestämma takten. Jag visste att hon hade känt min frustration redan när jag kom in i stallet, så det förvånade mig inte när hon slängde lätt med huvudet och lugnt galopperade vidare genom skogen Gröndal. Jag saktade dock in henne när höga stadsmurar tornade upp sig framför oss. Vi höll en lugn trav genom byn Jarlaheim och jag hälsade på både Jill och Gavin när jag passerade dem, men ägnade ingen större tid åt deras bekymrade uttryck när de hälsade tillbaka. Jag styrde ut min häst mot Arenan, men saktade snart in när jag insåg att vi aldrig skulle få vara ensamma nere på udden. G.E.D's arbetare var alltid i full fart där nedanför, och jag visste tack vare min relation till Mrs Drake att de aldrig lämnade platsen. Då fick de sparken på stört. Jag fick ett styng av medkänsla, men skakade genast av mig det. De snubbarna var inte värd ett dugg med deras dystra uppsyn och hemska uppförande. Jag gav ifrån mig ett ilsket kvävt skrik och drog i högra tygeln, vilket gjorde araben mycket upprörd. Jag kände mig genast mycket skyldig, men blev också rädd när hon frustade förvirrat och backade med ögonvitorna blottade och bakåtstrukna öron.
Onyxeye kände den plötsliga och övervällande vreden och reagerade starkt på hennes ryttares hårda ryck i hennes mun. Hennes förvirring ökade kraftigt när människans ilska övergick till skräck, och sedan tunga skuldkänslor. Stoet reagerade instinktivt och backade snabbt undan från smärtan i mungipan. Den försvann direkt, vilket gjorde stoet lättat, men också ännu mer förvirrat. Hennes människa brukade alltid vara så mjuk och snäll mot henne, men nu var hon både arg och hårdhänt. Var det inte samma människa?! Rädslan exploderade i märren och hon lät instinkten leda henne till ett beslut. Ryttaren ryckte henne i munnen igen då hon reste sig på bakbenen, men tyngden på hennes rygg försvann inte. Rädslan ersattes av panik och hon reste sig högre. Det drog till hårt i hennes mungipor, och smärtan exploderade i munnen, men tyngden försvann och hon hörde en duns bredvid sig. Det plötsliga ljudet skrämde henne och hon kastade sig åt sidan för att undvika faran. Hela hennes inre skrek åt henne att fly. Skräcken hade satt klorna i henne, och paniken gav sig inte. Hon sprang. Hon skenade så fort hennes ben bar henne mot närmsta plats hon känt sig trygg, och där det fanns hästar, lugn och kärlek.
En välbekant röst nådde hennes omtöcknade hjärna genom rädslan och hon tvärstannade då en människa uppenbarade sig framför henne. Hon kände igen doften. Den var betryggande, omgav henne som en skyddande barriär och hon lyckades övervinna paniken. Hon kände igenom sin kropp med tanken och kände hur hon skakade och dröp av svett. Lungorna brände av ansträngningen och hon andades i korta tunga andetag. Åldern hade börjat visa vad den gick för, och hon kände utmattningen öka allteftersom mjölksyran spred sig i kroppen. Människan tog tag i den trasiga tygeln och visade att de skulle gå framåt. Benen och ryggen värkte, så hon tvekade först, men när människan smekte henne vänligt över halsen släppte tveksamheten, och stoet skrittade långsamt framåt. Allteftersom tröttheten långsamt dog ut, och hennes sinnen klarnade undrade hon var hennes egen människa tagit vägen. Minnet vägrade tala om för henne var eller hur hon förlorat sin människa, men beslutsamheten att hitta henne igen var starkare än något annat som dök upp i hennes huvud. Då stallets dörrar stängde den kvällen var hon glatt ovetande om om att det skulle dröja mycket länge innan hon skulle få se solens strålar igen..