Då skymningen kom hade märren ännu inte dykt upp, och oron gnagde som iglar i magen. Hingsten hade ännu en gång börjat vanka av och an i hörnet längst ner i hagen, och oron tillsammans med en rastlöshet gjorde det omöjligt att komma till ro. Han kände det på sig att stoet behövde honom, men han visste också att han inte kunde överge sin flock. Han tänkte på farorna som kunde lura inne i skogen, men också på unghingsten, som ständigt gjorde alla möjliga konster för att nappa på ett av stona. Värst var att det dessutom fungerade på hans bruna skäcksto, och det var en kamp att hålla henne borta från ynglingen. Tanken fick honom att röra på benen mot flocken, och ännu en dålig känsla vällde över honom. Han såg varken till Emeraldkiss eller Wolfspirit... Ungen gjorde verkligen själ för sitt namn, för en varg var definitivt vad han var. Ett föl i flocken, hans flock, som inte var hans egna. Han rös lätt och stampade med hoven i marken. Skulle detta föl födas skulle det minsann få veta vilken plats det stod på, och han skulle noga se till att det höll sig där.
En mjuk gnäggning fick Jewel att komma tillbaka till verkligheten, och han vred huvudet en smula åt höger för att få syn på en mycket välbekant ljusblack fjordhäst. Hon skrittade snett mot honom, men huvudet sänkt och svansen stilla. När hon var någon meter bort stannade hon, höjde huvudet något och blåste varm luft riktat mot hans bog. Hon sänkte sedan huvudet igen, och han svarade på hennes förfrågan genom att också sänka huvudet. Efter att ha fått hans tillåtelse närmade hon sig honom några steg till, och puffade mjukt med mulen på hans hals. Jewel kände ett underligt lugn sprida sig över honom efter stoets respektfulla, men vänliga uppmuntran, och han andades ut i en tung suck.
"Jag borde umgås mer med dig" frustade han och lät hans huvud vila mot stoets manke för någon minut. Hon brummade till svar, och började klia honom strax nedanför manken. Han lät sig själv slappna av en stund, och kände ögonlocken bli tunga. Väldigt snart föll hingsten in i en slummer, knappt sovande, men ändå inte helt vaken. Hade han bara vetat vilka saker som samtidigt skedde skulle han länge ångra att han tillåtit sig själv att släppa taget...
"Jag borde umgås mer med dig" frustade han och lät hans huvud vila mot stoets manke för någon minut. Hon brummade till svar, och började klia honom strax nedanför manken. Han lät sig själv slappna av en stund, och kände ögonlocken bli tunga. Väldigt snart föll hingsten in i en slummer, knappt sovande, men ändå inte helt vaken. Hade han bara vetat vilka saker som samtidigt skedde skulle han länge ångra att han tillåtit sig själv att släppa taget...
När jag öppnade ögonen slog värken till som en pisksnärt i huvudet. Jag grimaserade och tänkte dra upp handen till tinningen för att känna på skadan, men en stark hand stoppade rörelsen. Jag sneglade åt vänster och fick syn på en gestalt som jag inte sett på mycket länge. Jag kände leendet på mina läppar och såg hur hon log tillbaka. Jag lät armen slappna av, så min hand gled ner i hennes, och jag kramade den hårt.
"Hej Elin, vännen", hälsade hennes mjuka stämma, och hela min själ blev varm av kärleken som bara jag kunde urskilja ur hennes egna speciella röst. Var jag var, hur jag hade hamnat här, eller vad som hade fört mig hit hade jag inte en tanke på. Allt som snurrade runt i huvudet på mig var glädjen över att efter fem års tid äntligen få återse min älskade syster igen.
"Hej Elin, vännen", hälsade hennes mjuka stämma, och hela min själ blev varm av kärleken som bara jag kunde urskilja ur hennes egna speciella röst. Var jag var, hur jag hade hamnat här, eller vad som hade fört mig hit hade jag inte en tanke på. Allt som snurrade runt i huvudet på mig var glädjen över att efter fem års tid äntligen få återse min älskade syster igen.
De två unghästarna flög fram över marken i full galopp, och njöt till tusen av vinden som slet i deras manar, och ven om öronen. Hovarna verkade knappt snudda vid marken när de susade fram, och känslan var totalt överväldigande. Såhär hade hon aldrig någonsin sprungit förut, och aldrig skulle hon få göra det igen, om hon återvände till den gyllene hingsten. Denne unghingst var så mycket mer smickrande och vildsint än pensionären i hörnet av hagen. Hon kom till ett tvärt stopp när hingsten nu trängde sig framför henne, och blåste upp sig till sin fulla storlek. Han var bländande vacker, och hon sänkte genast huvudet när han höjde sitt. Med mycket dominant hållet huvud och svans trippade han runt henne och snusade henne på bakdelen. Hon svarade med att vifta lätt på svansen, och den stickande doften av brunst spred sig i luften. Hon märkte genast en förändring i hans humör, och hon beredde sig på tyngden över hennes rygg, redan innan hann hunnit vända sig om. Han tvekade inte längre än en sekund innan han tog sig upp på bakbenen, och med kärlek betäckte han skäckstoet som han från och med nu kunde kalla för sitt alldeles egna ungsto.